Helsingborg och Johannesburg är två olika världar, säger Stuart Baxter. Foto: JOHAN ORRENIUS

"Afrikanerna kan inte prata skit om mig"

HELSINGBORG. - Jag heter Stuart Baxter. Redan där imponerar han mer än alla andra allsvenska tränare tillsammans. Sen börjar Stuart Baxter berätta om sitt liv.

I Sydafrika blev han kallad rasist och religiös fanatiker. Barnens skolkamrater frågade om det var sant som det stod i tidningen, att deras pappa var en fara för landets säkerhet. Jämfört med det Stuart Baxter har upplevt utomlands är allsvenskan och Helsingborg en promenad i parken.
Det är lite Obi-Wan Kenobi-varning över honom. Det är så med vissa människor, de behöver inte jobba för uppmärksamheten för att få den. Stuart Baxter talar svenska med tydlig brittisk brytning, man vill inte missa ett ord av vad han berättar och tänker: ”Säger den här mannen rätt saker i ett omklädningsrum kan han få vilken medioker allsvensk mittfältare som helst att uträtta stordåd.”
Det är samma sak när man skriver om honom. Man känner, efter ett långt samtal med Stuart Baxter, lite som att man är skyldig honom nåt.

– Jag har nyligen blivit pappa, säger Lee Baxter, den äldste av Stuarts fyra barn.
Lee Baxter står i Olympias katakomber och väntar på sin pappa. Den snaggade målvakten spelar numera i Landskrona, ett par mil söder om Helsingborg, och han och Stuart träffas ofta nu.
– Så har det inte alltid varit, säger Lee. Han har ju varit runt en del om man säger så.
– Att jag skulle bli farfar var en stor anledning till att jag flyttade tillbaka till Sverige, säger Stuart när han dyker upp.
– Jag ville vara nära mitt första barnbarn och att träna Helsingborg… Ja, det passade bra.
Han är på gott humör men aningen stressad. Försäsongen i Helsingborg har varit strulig. Stuart Baxter har inte kunnat planera i lugn och ro och när Stuart Baxter inte får planera i lugn och ro blir han frustrerad.
– Utruvlig frustrerad, understryker han med sin baxtersvenska.
– Vi har inte haft stabilitet och jag hoppas att fansen förstår att det här kan ta ett tag. Det är tveksamt om vi kommer att kunna spela bra fotboll i början på säsongen.
Men även om Stuart Baxter så klart hellre hade haft en stabil försäsong uppskattar han att problemen bara handlar om fotboll. Petar han en svart spelare i Helsingborg blir han inte kallad rasist. När han bestämmer vilka spelare som ska med på ett viktigt läger dyker det sen inte upp tre okända killar, vars föräldrar har en massa pengar.
Stuart Baxter säger:
– Vädret är inte lika behagligt i Sverige som i Sydafrika, människorna är inte lika öppna och varma, men en fotbollstränare får koncentrera sig på fotbollen.

Standardsvar från en svensk fotbollstränare när man frågar om han alltid tänkt att bli tränare: ”Nej, det växte väl fram lite det där. Mot slutet av spelarkarriären började jag intressera mig mer för ledarbiten. Och sen blev det så.”
Stuart Baxter tog hand om sitt första lag när han var 17 år.
– Prestons militärförband. Soldaterna hade ett lag och ville att jag skulle komma och föreläsa för dem en gång i veckan. Det gjorde jag och det var så roligt att jag även blev deras tränare.
– Även om jag var spelare i första hand kände jag att yes! Det här är min grej! Militärerna lyssnade på mig. Jag var inte bara Bill Baxters son längre.
Stuarts far Bill var egentligen skotte men blev både spelare och manager i England. När Stuart växte upp i Birmingham var Bill tränare för Aston Villa. Bills pappa Frank hade på 20-talet också varit en framstående spelare och fotboll var en så given del av livet hos familjen Baxter att unge Stuart inte ens tänkte på den.
– Det låter konstigt, men fotbollen var bara där. Lika given som mat. Jag spelade förstås hela tiden men såg det inte som ett intresse. Jag var mer inne på språk, min mamma sa alltid att Stuart kommer att jobba med språk när han blir stor.
I dag talar han engelska, svenska, norska, danska, japanska, tyska och lite zulu.
– Tillräckligt för att sydafrikanerna i Helsingborg inte kan prata skit om mig.

Pretoria News löpsedel skrek ut: ”BAXTER WHO?!”
Sydafrikas nye förbundskapten tog det med ro. Det var på våren 2004 och på den första officiella presskonferensen presenterade han sig:
– God dag. Det är jag som är Baxter Who.
Skämtet gick hem. Han fick fansen med sig och fast resultaten inte gick med honom säger han att han alltid stöddes av supportrarna.
– När jag hade bestämt mig för att sluta, på hösten 2005, kom det fram folk på gatan och skrek: ”Hey, coach! Du får inte sluta!” Men giftet som styr Sydafrikas fotboll hade redan dödat mig.
Inte så att Stuart Baxter var grön – tidigare hade han tränat lag i England, Sverige, Norge, Japan, Cypern och Portugal – men Sydafrika var nåt helt annat. Landslaget ”Bafana Bafana” är älskat och supportat av miljoner människor och fotboll spelas överallt i landet som är knappt tre gånger så stort som Sverige. Men i landets komplexa historia av krig och apartheid har fotbollen inte legat högst på dagordningen. I dag vill många bestämma över landslag och förbund. Förbundskaptenen tvingas kämpa mot inflytelserika journalister, förmögna företagsledare som vill tjäna pengar på landslaget och förbundspampar som går till ordförandeval på att utlova en ny förbundskapten.
Det är dessa mäktiga opinionsbildare som Stuart Baxter kallar för giftet.
– Carlos Queiroz (i dag assisterande manager i Manchester United) som tränat Sydafrika tidigare hade varnat mig. ”Giftet dödar dig”, sa han. Men utmaningen var för stor för att inte tacka ja.

Stuart Baxter hade efter SM-guldet med AIK 1998, och en tid i norska Lyn, flyttat tillbaka till England efter millennieskiftet. Han jobbade med ungdomslandslagen när samtalet från Sydafrika kom.
– För att kolla referenser hade de ringt till Sven-Göran Eriksson och Arsène Wenger. Jag var stolt men oroade mig för att politiken skulle styra fotbollen. Och så blev det.
Bland det första Stuart Baxter gjorde i Sydafrika var att hålla en uttagning inför ett viktigt landslagsläger. Han tittade noga, tog ut sin trupp, men när det väl var dags för lägret saknades tre spelare. I stället var där tre andra killar. Icke uttagna.
– Tre spelare med mäktiga pappor. Trodde de att jag inte skulle märka nåt? Det satte liksom nivån.
Han är noga med att påpeka att han även hade många fina stunder i landet som ska arrangera nästa fotbolls-VM. Men det jobbiga dominerar. Värst var en landskamp borta mot Uganda.
– Några dagar innan avresan blev jag fotograferad framför en grupp människor som var djupt troende. De hade uniformer på sig och i Sydafrika kan fortfarande en grupp i uniformer göra folk väldigt osäkra.
– Anyway, de var väldigt exalterade och jag blev fotad framför dem, det såg ut som att jag var deras ledare. Du skulle ha sett hur tidningarna slog upp det. Det stod att jag var en religiös extremist.
Det var en dag före matchen mot Uganda, laget laddade i huvudstaden Kampala och truppen fick tillgång till tidningarna.
– Jag framställdes som en terrorist. I skolan fick mina barn frågan: ”Stämmer det att er pappa är farlig? Att han är farlig för Sydafrika?”
Vad gjorde du?
– Jag tog åt mig jättemycket. När jag blir kallad rasist, när jag blir kallad extremist – då måste jag försvara mig. Men jag tvingades inse att det var ett krig jag inte kunde vinna. Jag fick acceptera det som skrevs.

Han lämnade landet på hösten 2005. Den stora besvikelsen var att Sydafrika åkte ut direkt i afrikanska mästerskapen 2004 men totalt sett var Stuarts facit okej: Tio vunna matcher, sex oavgjorda och sju förluster.
Familjen Baxter flyttade till Kobe i Japan för andra gången i livet. Första gången var för drygt tio år sen. Stuart tränade då ett lag i en stad som försökte hämta sig efter 1995 års jordbävning där ungefär 5 000 människor dog och
35 000 skadades. Många var deprimerade, i fotbollsmagasinet ”Offside” berättar Stuart Baxter om hur han såg en hel familj begå kollektivt självmord, rakt framför ögonen på honom.
– När vi nu kom för andra gången var staden en helt annan. Allt var lugnt, människor var glada. Som fotbollstränare var det en skön kontrast till Sydafrika. Jag kunde koncentrera mig på fotbollen.
Att det efter en tid i Japan ändå blev Sverige hade mycket att göra med familjen. Stuarts fru Cecilia är svenska, och när Lee ringde och sa: ”du ska bli farfar” avgjorde det saken.
Att det blev Helsingborg var naturligt. Cecilia är från trakten, Lee spelar i Landskrona och familjen hade under hela utlandssejouren behållit villan i Nyhamnsläge. Sen blev inte saken sämre av att Henrik Larsson fanns i klubben.
– Nu känns allsvenskan ganska lagom. Jag trivs i klubben och vi är rotade i regionen.
Han säger så, men också att det bor en rastlöshet i honom han inte riktigt kan förklara. Och trots alla problem i Sydafrika kan han tänka sig landslagsvärlden igen.
– Jag gillar den dagliga kontakten jag har med spelarna i ett klubblag. I Helsingborg kan jag forma spelarna och bygga ett lag. Som förbundskapten är du beroende av att andra coacher gör ett bra jobb.
Men ändå.
– Men ändå, ja. Det är speciellt med landslag, och jag kan absolut tänka mig det igen.
Med den inställningen mixad med viljan att bo kvar i Sverige måste man tänka tanken, Stuart Baxter som svensk förbundskapten efter Lars Lagerbäck.
– Det skulle vara en ära. Men vi får se. Man får säga så. Vi får se.

Stuart Baxter har blivit 53 år gammal. Han har arbetat med fotboll i hela sitt liv, men vill inte bli en Bobby Robson som envist fortsätter att åka på bortamatcher medan de jämnåriga kamraterna ligger i en solstol eller på kyrkogården.
– Men det är bäst att jag inte lovar nånting, säger Stuart.
– Allt jag har fått vara med om, alla platser jag har fått se. I owe it all to football.