100 kronor till den som lyckas få Niclas Alexandersson ur balans. Foto: JOHAN ORRENIUS

"Kan skämmas för att jag skällt ut folk"

GÖTEBORG. Inget guld på elva år. En förnedrande åttondeplats i fjol samtidigt som kusinerna från landet några mil bort var bäst i Sverige. De blåvita supportrarna har inte haft det lätt. SPORT-Expressen tog rollen som förbannad ängel och gjorde en elak intervju med en snäll kille.

Niclas Alexandersson är inte lätt att provocera. När han borde bli irriterad skrattar han, men i höstas blev han faktiskt både arg och besviken – på sina egna spelare. Det är sånt som, ska ni snart märka, kommer fram när man är ohyfsad mot honom.
Hej, Niclas. Har du nånsin spelat i ett sämre Blåvitt än det pinsamma lag ni hade i höstas?
– Nej, det har aldrig varit så dåligt. Det här blir min sjätte säsong i IFK och min sämsta placering före 2006 var en tredjeplats. Men jag tycker att det fanns förklaringar till misslyckandet.
Som?
– Vi blev av med flera bra spelare utan att ersätta dem. Vi levde mycket på kraft och fysik, när den energin försvann orkade vi inte stå emot när det gick snett. När vi fick nya tränare försökte vi ändra linje och bli ett mer spelande lag. Men tiden för att lära sig den omställningen fanns inte, så på kort sikt blev det ännu sämre.
Du hade ju tio assist i alla fall. Hur ofta kände du: ”Fan, jag kan inte göra allt själv i det här laget”?
– Så kände jag inte. Jag, liksom laget, hade en tung höst. Efter VM fick jag en svacka, både psykiskt och fysiskt. Det var oerhört frustrerande för jag kände inte att jag bidrog med nåt. Det är ju därför man håller på – för att bidra med nåt.
Bidra med nåt? Det finns väl ingen vinnarkultur kvar i den här klubben?
– Eh, det är klart att det är skillnad jämfört när jag kom till klubben -96. Då hade de vunnit fyra år på raken (som så många andra göteborgare romantiserar Niclas svunna tider – tre år på raken var det) och spelarna var vana vid att vinna. Man kunde köpa Sveriges bästa spelare. I dag har inte klubben de resurserna och kanske är mentaliteten en annan.
– Generellt sett var det inte dålig inställning förra säsongen, men på slutet var det så i ett par matcher och är det nån gång man blir förbannad så är det när man känner att spelarna inte ger allt. Det hade jag aldrig tidigare varit med om i IFK.
Höjde du rösten då?
– Ja, det hände flera gånger. Argast var jag när vi mötte Helsingborg borta. Vi låg under med 3–0 i halvlek och det hade sett bedrövligt ut. Då var jag riktigt förbannad.
– Överhuvudtaget är jag en annan person på planen än utanför. Och jag har faktiskt blivit grinigare med åren. Efter matcherna kan jag skämmas för att jag har skällt ut folk eller hamnat i dispyter med spelare. Även om scenen är mindre här är det värre att förlora i Sverige än i England. Här känner man nästan nån i varje lag, det är jobbigt att se de personerna vinna.
Hur många gånger tjatade du på Håkan Mild att han skulle snöra på sig skorna och ta tag i skiten?
– Inte nån gång, vad jag minns. Det hade inte tjänat nånting till. När Håkan har bestämt sig för nåt ändrar han sig inte.
Jag tittar på er trupp i år och blir inte imponerad.
– Nej, man hade väl önskat att vi kunnat värva ett par klasspelare. Men klubben har ändå valt en bra väg nu. Tidigare var vi bara fysiska, nu försöker vi skapa ett eget spel. Sen vet man inte hur lång tid det tar innan man ser resultat.
Varför funkade det inte för Arne Erlandsen förra året?
– Resultatmässigt gjorde han ett bra jobb. Vi låg fortfarande i toppen när han lämnade. Det var andra grejer som inte funkade. Arne förde in ett budskap som gick ut på att vi var väldigt starka, men jag kände att vi saknade ett eget spel. Vi kunde inte föra matcher.
Sen ersatte ni Arne med Kjell Pettersson. Fräscht.
– Det var svårt att göra några större förändringar på så kort tid. Han fanns ju redan i klubben.
Och nu leds ni av en man, Jonas Olsson, som aldrig visar om han är glad eller ledsen.
– (skratt) Ja, men alla vet vilken vinnarskalle Jonas är. Han är tjurig och envis och vet vad det handlar om i toppfotbollen.
Och så stackars Stefan Rehn. Måste vara knäckande för honom att se hur mycket sämre klubben har blivit sen han var här sist.
– Samtidigt är ju det en utmaning för honom, att ta klubben dit igen. Stefan är inte bara den här gamängen och bollgeniet, han är också en riktig vinnare.
Förstår du hur förnedrande det var för IFK-fansen i fjol? Ni kom åtta och ett gäng bönder några mil bort firade SM-guld.
– Ja, det är klart att det svider för fansen. Det var ju inget vi spelare heller gillade. Och Borås ligger, som du säger, nära också. Då blir det extra tungt.
Vad blir årets mål då? Nytt kontrakt?
– (skratt) Nej, så dåliga är vi inte. Jag tror vi tar nån av placeringarna 1–6. Det finns alltid stora krav på IFK Göteborg. Oavsett vilket lag vi har förväntar sig folk SM-guld.
Vilka tar guldet?
– Elfsborg ser väl starkast ut.
Vad har de som inte ni har, förutom riktigt bra spelare?
– De har ju satsat hårt med ny arena och uppmärksammade värvningar. Vi är i ett annat läge, mer i början på nåt nytt som jag tror kan bli bra på sikt.
Vad har du för personliga mål i år?
– Jag vill vara bra hela året den här säsongen. Jag hade många assist i fjol men gjorde inget mål. Fast så höll jag ju mest till på kanten också.
Men inte ett enda mål. Det är riktigt dåligt.
– Absolut. Jag borde ha gjort tre-fyra stycken. Men nu spelar jag på innermittfältet och då får man fler lägen. Fast om laget spelar bra och vinner gör det inget om jag går mållös.
Kan du varna för nån i ert lag?
– Varna för nån? Jag vet inte riktigt…
Det finns ingen att varna för alltså.
– Jo, okej då. Den nye islänningen Ragnar Sigurdsson tror jag mycket på. Han kommer att bli väldigt nyttig där bak.
Lycka till!
– Tack så mycket.